Svensk jul på 40-talet – i amerikanska ögon

Naturligtvis en aning idealiserat. Men likväl en bild av ett Sverige präglat av enhetlighet i kultur och religion, genomsyrat av kärlek till familjegemenskapen, traditionen och Gud. Ett Sverige som i sanning har existerat, ett Sverige som förtjänar att återuppstå.

När mediapiskan går

Ulf Nilsson har gjort det igen. Nej, han har inte skrivit ännu en utmärkt krönika. Däremot har han återigen lyckats med bedriften att drabbas av offentligt samvetskval, när han nu plötsligt efter ”medias reaktioner” på hans här tidigare nämnda krönika, nu gör en s.k. pudel:

”Jag borde kanske ha skrivit att jag syftade på svenskar ”av det gamla vanliga slaget’, från den tid då jag växte upp (händelsevis i Slöinge) och då så gott som alla var födda i Sverige, gifte sig med varandra och fick barn som automatiskt var svenskar. Jag vill gärna slå fast att jag betraktar  invandrare från Somalia, Kroatien eller varsomhelst som precis lika svenska som jag själv så snart de fått medborgarskap.”

Alla som har någon som helst förmåga att använda sin hjärna förstod vad Nilsson egentligen menade med uttrycket ”pursvenskar”. Men mediapiskan har gått och Ulf Nilsson har placerats i medias skampåle. Brottet: Nilsson hade mage att med sin krönika visa på att det finns en etnisk majoritetsgrupp i Sverige som går under beteckningen ”svenskar”, och att denna grupp riskerar att decimeras och i värsta fall bytas ut. Men kritiken och JK-anmälningarna blev tydligen för mycket för Nilsson som därmed fick kalla fötter. Flygande tankar har bara en sak att säga: SKÄMS!

Jag var bara tvungen…

Ni får ursäkta den låga nivån… men jag var bara tvungen:

Kanadensisk TV och Ulf Nilsson talar klarspråk!

Ute i världen tar man det islamistiska hotet på allvar, terrordådet i Stockholm diskuteras flitigt. Till och med i det av svenska politiker och journalister så älskade och liberala Kanada vågar man tala klarspråk. Till allt detta anser man att Sverige är ett konstigt land, ett land som är ”liberalt in absurdum så att det blir irriterande”. I detta klipp från The Michael Corren Show slår man huvudet på spiken och nämner flera av problemen, bl.a. att politikernas första reaktion tycks vara att fråga sig vad det egna folket har gjort för fel (!). Likaså nämns vänsterns och islamisternas absurda och motsägelsefulla oheliga allians…

Till detta har Ulf Nilsson också nyligen (återigen) skrivit en intressant krönika i Pk-blaskan Expressen (censuren missade den innan den gick i tryck), varav följande citat är det mest träffande (och skrämmande):

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.”

Dar al-Harb

Och så var den här. Dagen då Sverige utsattes för sitt första terrordåd. Sin första väpnade attack av en muslimsk ockupant. Ett misslyckat bombattentat mitt i rikets huvudstad, där den rättrogne muslimen Taimour Abdulwahab råkade spränga sig själv i luften – tack och lov innan han nått den av gångtrafikanter överfulla Drottninggatan.

I ett normalt land, hade man (staten, makten och media) reagerat med kraft. I ett land där fäderneslandet hade betytt något, där det egna folket betraktats som något värdefullt, där hade den rimliga reaktionen varit vrede och med påföljande sansad eftertänksamhet hade man dragit rimliga slutsatser. Men så är det inte i det Sverige som styrs av oikofoben Reinfeldt, där opositionen leds av den folkförakande Mona Sahlin. Nej, i vår tids version av det forna stolta och respekterade Sverige, är reaktionerna en enda stor brist på sunt förnuft. Ja själva reaktionen i sig själv är oikofobisk.

Det tydligt muslimska/islamiska/islamistiska motiven nämns i förbifarten, men tonas ned. ”Det är viktigt”, säger man (bl.a. Reinfeldt och de självhatande ledarredaktörerna), ”att inte öka på motsättningarna i samhället”. DET är den reaktion man uttrycker. Den ENDA reaktion vi får höra! Reinfeldt jäspar vid en presskonferens 19 timmar senare (!) och rycker på axlarna.

Men i själva verket är Sverige Dar al-Harb (دار الحرب). Vi befinner oss, likt resten av den ickemuslimska världen, i ”krigets hus”. Dar al-Harb är de områden som genom heligt krig, jihad, skall erövras av islams härar. Väst/Europa har länge i muslimernas ögon varit ett lovligt byte, eftersom målet ju med islam är att dominera världen och att alla skall underkastas Allah (den arabiske stamgud som vissa kristna tror är densamme som den judisk-kristne Guden). Detta är ju iofs fair enough, det är naturligt att alla religioner vill dominera världen, även kristendomen, även om t.ex. Svenska kyrkan förträngt den plikten. Men den islamiska varianten är att detta skall ske med våld. Den s.k. ”profeten” Mohammed (förbannat vare hans namn), ägde själv ett svärd med vilket han själv avrättade ”otrogna” och avfallna. I det osmanska riket, som ju som bekant erövrade delar av Europa och (dank sei Gott!) stoppades i Wien, benämndes Dar al-Harb med synonymen Dar al-Garb, ”Västs hus”. För den största islamiska makten på den tiden, var alltså ”väst” (Garb) och ”krig” (Harb) synonyma. Denna inställning är bevisligen inget som hör historien till…

Hur stoppa detta vansinne? Detta välkomnande av Muhammeds trupper in i vårat förr så lugna och trygga samhälle. Hur skall vi förhindra att attackerna blir fler och att muslimerna genom våld och ”fredliga medel” (massinvandring och barnafödsel) så småningom också dominerar vårt land? Först måste vi stoppa importen av socialflyktingar som spottar på Sverige och svenskarna och ljuger mot, själ från, våldtar och mördar oss (allt enligt bestämmelserna om hur ”dhimmis” skall behandlas). ”Integrering”, den term som makten föredrar framför ”assimilering” (=anpassning), tycks ju inte precis skydda oss från islamister. Detta handlar inte om ”obildade”, ”fattiga”, ”förtryckta” stackars muslimska ”flyktingar”.  Abdulwahab beskrivs som ”en vanlig kille”, ”talade god svenska” (iofs inget han visar prov på i hotbrevet han läser upp till Säpo) och hade ”goda betyg”. Dessutom var han, likt terroristerna i London och New York, universitetsutbildad. Integrering är således inget botemedel! Felet ligger i den obotliga islamiska religionen, frön sådda av deras egen religionsgrundare! Abdulwahab tog bara konsekvensen av sin religion på allvar. Alltså måste islam bort, bort från Europa. Deportering är vad dessa förtjänar. DET är botemedlet!

Lili Marleen på svenska och bilder från ett annat Sverige

Den tyska soldatsången Lili Marleen (/Marlene) från 1915/1938 blev populär i hela världen. Den användes bl.a. som medel att höja stridsmoralen både på tysk såväl som engelsk och amerikansk sida. Marlene Dietrich, som lämnade det nazistiska Tyskland för USA, spelade in en engelsk version. Låten spelades även in på svenska, bl.a. av Sven-Olof Sandberg, vars version vi kan lyssna till i filmklippet nedan. Sången ackompanjeras av bilder från beredskapstiden, då mer än en miljon svenska män var inkallade till rikets försvar. Direkt efter sången följer ett kort klipp från en journalfilm – bilder från ett annat Sverige:

”(…) De gör det för att vi i detta gamla land skall få njuta den fred och den frihet som de, som givit oss livet och landet, värnade som sin högsta arvedel. Här är den plats på jorden som vi med gammal lag och rätt bebygger och bebor. Ingen kan bestrida det. Vi har lärt av vår mångskiftande historia att fred är till mer välsignelse än krig, men också att friheten är den högsta av alla välsignelser.”

Säger rösten i journalfilmen. Bevisligen hade man en annan bild av Sverige och svensken. Det ”vi” som nämns är värt att fundera kring. Vilka är vi som ”med gammal lag och rätt” levt i Sverige? Då var det självklart. Idag förnekar man det.

”Oikofobi”: förklaring av ett ord.

På denna blogg återkommer ständigt ett särskilt ord. Ett rätt så nytt ord. Nytt därför att själva företeelsen är ny. Innan vår galna tid (post 68) var inte folk så tokiga att ordet ens behövde existera. Ordet det handlar om är; oikofobi. Ordet har bildats av de två grekiska termerna oikia (= ”hus”, ”hem”) och fobos (= ”rädsla”, ”fruktan”). Oikofobi är med andra ord ett kollektivt, nationellt självhat, mot det egna landet, folket och den egna kulturen. Inte sällan leder oikofobin till ett förnekande av det egna folkets och kulturens existens. Den som ligger bakom detta mycket träffande begrepp är den brittiske konservative filosofen Roger Scruton (bilden).

Som bekant är detta fenomen mycket vanligt bland ideologiskt hjärntvättade journalister och verklighetsfrånvända elitpolitiker, uppfostrade i eller av den gudsfrånvända och marxistiska 68-rörelsen. Förvisso en utdöende skara, men tyvärr inte helt ickeproduktiv. 68-giftet går fortfarande i arv genom väl etablerade propagandakanaler: media, skola, kyrka, dagis m.m.

Men det finns journalister (men nu också politiker) som står för något annat. Journalister som inte sväljer den oikofoba propagandan. En sådan journalist är Herman Lindqvist. Lindqvist är ett exempel på en person vars utlandsvistelse gjort honom gott; han har länge bott i Frankrike. För många svenskar är det först efter en längre utlandsvistelse man inser att det är Sverige som är konstigt, Sverige som är extremt. Extremt likriktat och infekterat av 68-rörelsen vansinne i allmänhet och dess oikofobi i synnerhet. Så här skrev Lindqvist i en krönika i Aftonbladet (!) i november förra året:

I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberaler.

Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.

Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige. Det är också bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.

I sin arrogans ställer sig de svenska självförnekarna i en alldeles egen nisch pekande finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer. Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen.

Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.

I samma ögonblick självförnekaren reser utomlands händer det något märkligt. Eftersom han reser på svenskt pass identifieras han utomlands omedelbart som svensk, trots att han nyss själv inte ville ha med svensk kultur att göra. Ändå avslöjas han lätt på sin svenska accent – få svenskar talar främmande språk så bra som de själva tror.

Tyskland reser sig från sin förnedring

Flygande tankar är en tyskvänlig blogg, vilket kanske har framgått sedan tidigare. Därför glädjer det mig att vårt germanska brödrafolk nu äntligen så sakteliga tycks resa sig från sin förnedring. En förnedring bestående av påtvingad kollektiv skuld, självförakt och självcensur – ungefär som situationen i Sverige.

Nu skall markeras – innan de vanliga beskyllningarna börjar vina i luften – att det dåvarande nationalsocialistiska Tyska riket var en skamfläck i mänsklighetens historia, likt sina kommunistiska motsvarigheter i Östeuropa och tredje världen. Den som förväntar sig förintelseförnekelse på denna blogg får vända sig någon annanstans.

Detta sagt består alltså min tyskvänlighet i övertygelsen att det Tyska rike som växte fram under 1800-talets nationella enhetssträvanden med sin stolta kulturhistoria, uthållighet och plikttrogenhet är värd den största beundran. En skam är det att se att detta Tyskland skall stå tillbaka för just den förnedring som nämns ovan. En större skam är det att den etniska rensningen av 12-16 miljoner tyskar i t.ex. Schlesien, Ostpreussen och Sudet efter 1945 fortfarande förtigs och förblir ostraffad.

Jag följer regelbundet tysk media och har sedan en tid sett ett visst skifte i den nationella självbilden. Tyska TV-kanaler kan numera visa dokumentärer med titlar som ”die Germanen”, där de germanska stammarna presenteras som de moderna tyskarnas förfäder. Detta var för inte så länge sedan fullständigt tabu. När tysk historia redovisas idag inleder man inte sällan med slaget vid Teutoburgerskogen. Det har återigen blivit en självklarhet. Man skäms inte längre för sig!

Idag rapporterar så medier om att Tysklands förbundskansler Angela Merkel tagit bladet från munnen och insett att det mångkulturella experimentet inte fungerar. Merkel är dock bara ytterligare en i raden av tyska politiker och framstående personer i samhället som försiktigt börjat inse den moderna tidens hot mot nationen och den egna kulturen. I augusti i år gav förre riksbankdirektören Thilo Sarrazin (socialdemokrat!) ut en debattbok med titeln Deutschland schafft sich ab (=”Tyskland avskaffar sig självt”), som redan är inne på sin 14:e upplaga med över en miljon sålda exemplar hittills. Vidare kan också nämnas att den tyska familjeministern talat klarspråk om det tyskhat som gror bland landets invandrade befolkning…

Vad var det då Merkel sade?

I början av 60-talet kallade vi hit utländska arbetare och nu lever de i vårt land. Vi trodde inte att de skulle stanna, men så blev fallet.

Och vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi kan leva tillsammans och uppskatta varandra, har misslyckats totalt.

Merkels partiledarkollega i det bayerska systerpartiet CSU, Horst Seehofer är än tydligare:

Multikulti är död.

Tyskland reser sig från sin förnedring. I Tyskland gäller åter att tanken är fri:

Är det okristligt att vara invandringskritisk?

Jag går varje söndag i kyrkan. Jag bekänner Kristus som ”vägen, sanningen och livet” och jag tror att det är genom  Honom jag kan uppnå saligheten. Jesus Kristus är min tro, mitt hopp och min salighet. I Guds ord lyssnar jag till Hans undervisning och frälsande Evangelium, jag tillber och mottar Honom och den nåd som flödar ut ifrån Honom i de heliga sakramenten. När jag talar om ”kyrkan” menar jag Svenska kyrkan; som jag menar trots sina brister är Kristi Kyrka i Sverige. Jag gråter över Svenska kyrkans andliga förvirring, ber om hennes omvändelse och återupprättelse. Jag vill att partipolitiken lämnar henne i fred. Jag ber för goda biskopar, präster och diakoner. Jag är en aktiv kristen.

Men jag har också gjort något som i en del kristnas ögon är ont: jag har röstat på ett parti som vill minska invandringen. Kan jag verkligen vara kristen då? Är jag en riktig kristen, trots att jag givit och i fortsättningen troligen kommer att ge Sverigedemokraterna min röst? Detta är frågor som jag och många kristna med mig funderar över då vi i dagarna läser Sveriges största kristna dagstidning Dagen. Deras svar till mig tycks vara ett blankt ”NEJ”. Dagen bombarderar oss med artiklar som ”de kyrkkristna ratar Sverigedemokraterna”, ”Kristen sverigedemokrat lämnar partiet”, ”Invandrare uppmanas lämna Sverige – via SMS undertecknade SD”,  till detta alla ledarartiklar som rakt av fördömer valresultatet. Thomas Österberg är den som mest av alla avskyr sverigedemokrater,  däremot älskar han det mångkulturella samhälle som kommer att bli svenskarnas död – i ett land där redan nu den muslimska befolkningen växer snabbast av alla enskilda ”folkgrupper”.

För mig är det självklart. SD är det enda partiet med en reell chans att påverka den svenska politiken i en riktning som gagnar det kristna Sverige. SD är det parti som uttalat vill minska antalet aborter på ofödda barn – här kan KD (det parti jag tidigare röstat på) slänga sig i väggen med sin abortturism som partiledaren Göran Hägglund bjöd in till i rollen som socialminister. Vidare är Sverigedemokraterna det parti som inte blundar för den våg av islamisering som sköljer över Sverige (förvisso långsamt men målinriktat). Jag kan inte se hur islams utbredning gagnar Evangeliets utbredning bland Sveriges folk. Jag vill inte vara tyst när kristendomen hånas i media emedan islam hyllas.

Men står det inte i Bibeln att vi skall ta emot invandrare? Många kristna med stort självförakt mot det egna landet, sin tro och sin kultur brukar citera följande ur 3 Mosebok 19:33-34:

När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv.

Vilken företrädare för en restriktiv sverigedemokratisk invandringspolitik skulle inte kunna skriva under på detta? Jag vet inte hur många gånger man måste markera att invandsringskritik inte är rasism. Jag – och SD likaså – hyser inget hat mot någon människa pga etnisk bakgrund. Jag vill inte förtrycka någon invandrare eller ”främling”. Jag kan mycket väl skatta en invandrare lika högt som en ”infödd” etnisk svensk. Men det är en annan sak att fullständigt öppna gränserna för några som kommer hit utan riktiga skäl.

För det första: Om vi nu skall argumentera med bibelcitat. Alla som kallar sig ”flyktingar” är inga riktiga flyktingar. Alltså har inte alla ”rätt” att gå över de gränser som Gud delat upp världen i (5 Mos. 32:8 – om vi nu skall slänga med bibelcitat). Och angående de präster och pastorer som gömmer illegala flyktingar, kan dessa fundera på vad apostlarna skriver om att bryta mot överhetens lagar (Rom 13:1-7) och att ta emot dem (muslimer) i sitt hus som förnekar att Jesus är Herre (2 Joh 1:10). Om vi nu skall argumentera med bibelcitat…

För det andra: den absurda invandringspolitik vi har i Sverige har lett till instabilitet, brottslighet och motsättningar. Vi har tagit emot massor av folk som inte visar ett enda uns av tacksamhet utan tvärtom förakt mot det svenska folket. Jag vägrar tro att detta överensstämmer med Guds avsikter för vårt land.

För det tredje: ”Du skall älska honom som dig själv”. Hur skall vi kunna älska invandraren som oss själva om vi faktiskt föraktar oss själva? Om vi förnekar vår kultur? Om vi skäms för vår historia? Om vi nedvärderar vårt fädernesland (=oikofobi)? Det är ingen kristen dygd att hata sig själv!

Ett liknande perspektiv kan ni läsa om på följande blogg: Beska Droppar – rekommenderas (även om vi inte är fullt samstämmiga)!

Oväntade ljusglimtar…

Det har blivit en betungande vana för mig att på morgonen slå igång antingen TV eller dator under det att jag frågar i tomma intet: ”vad har de hittat på idag då?”. Igår satt jag vid niotiden och åsåg Rapport med en kopp kaffe i handen och försökte vakna till inför söndagens högmässa. Jag skall inte säga att jag fick kaffet i halsen, men likväl blev jag förvånad när nyhetspresentatören säger att ”regeringen har kört över Skolverket i frågan att göra religionsundervisningen mer jämställd”. Vår mycket duglige utbildningsminister Jan Björklund har nämligen satt ned foten och markerat att det är kristendomen och inget annat som skall dominera den svenska religionsundervisningen, då kristendomen har en ”unik roll i den svenska historien”. Så självklart att det borde vara självklart, tycker vi andra. Skolverket, Humanisterna och Lars Ohly (som nu är mycket upprörd) vill ju enligt sina marxistiska, kristo- och oikofoba världsbilder blunda för detta faktum. Vi andra tittar på vår nationsfana som flammar högt i stolta skyar och kan klart urskilja ett gyllene kors strålande ned från den blå himlen, ett kors som säger: Sveriges folk är ett kristet folk, har så varit och skall åter bli.

* * *

Om inte Sverige klarar av att garantera religions- och samvetsfrihet får väl Europarådet göra det åt oss, oavsett vår grundinställning. Som ett slag i ansiktet på aborthetsande socialdemokrater som Carina Hägg, rapporterar Dagen om att svensk vårdpersonal nu har rätt till att följa sina etiska och religiösa övertygelser och avstå från att utföra aborter:

”Det var i går som Europarådet fattade sitt beslut. I det gjordes stora tillägg och ändringar. Den antagna resolutionen slår nu uttryckligen fast att ”ingen person och inget sjukhus eller institution skall tvingas, vara ansvarig för eller på något sätt diskrimineras utifrån en vägran att utföra, hysa, medverka till eller acceptera aborter.”

Ytterligare ett litet men ändock ett framsteg för den konservativa rörelsen. Kom ihåg att detta kom utifrån, inte från våra s.k. ”kristdemokrater”!